sarx

Helt fasansfullt - jag vill inte se avgrunden på sådär nära håll, okej? Det var länge sedan det gjorde så ont. På något underligt sätt var det nästan värre än decembers paniksituationer. Jag förlamades liksom, och låg bara timme efter timme.

Och på morgonen är det över. Det kommer alltid en gryning. Och det går att se klarare och sorgen är inte den enda linsen att se verkligheten genom.

Ja, jag sörjer. Jag sörjer döden och att ha blivit lämnad.

Jag slutar inte leva.