sarx

Vad tror ni: om en man har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio kvar i bergen och ger sig ut och letar efter det som är borta? Och om han lyckas hitta det, sannerligen, då gläder han sig mer över det än över de nittionio som inte har kommit bort. Så är det också er himmelske faders vilja att ingen av dessa små skall gå förlorad.

Matt 18:12-14

(DISCLAIMER: det här är ett långt inlägg som bottnar i gråt och tandagnisslan - läs om intresse för sådant föreligger)

Jag har liksom alltid trott att sådär , som med fåren, kan man tänka om relationer. Att de inte blir mindre viktiga för att man har många andra. Att sorgen över en som går förlorad är lika stor ändå.

Mitt språk krymps. Jag vet inte vad jag ska säga. Alla mina ord och argument kan malas ned. Jag upplever att jag och vi fastnar i cirklar, och cirkelargument. Jag upplever att jag inte har något som helst tolknings- eller förklaringsutrymme. Det är inte jag som bestämmer hur det hela ska sluta. Jag ska visa mig pålitlig och trevlig, jo. Jag tänkte att det kanske fanns förklaringar till varför jag nu inte visat mig sådan - men nu vet jag inte längre. Jag bara böjer mig. Jag var så säker på att man var två om en relation, två om konflikter. Det är så sjävklart för mig att fundera över om jag själv kan vara orsak till saker som går fel. Jag har redan konstaterat att jag är delorsak. Jag tänker att det inte kan stanna där. Att det finns något gott i en gemensam vilja att göra nytt, bättre. Men jag vet inte nu. Mitt språk räcker inte. Jag har inte ansträngt mig nog att lära mig hur jag ska formulera mig. Allt förblir obegripligt. Klandret som riktas mot mig når dock fram med all önskvärd tydlighet (och ändå förstår jag inte).

Saliga äro de som ger fan i att säga “nu kan det inte bli värre”, för det blir det per definition, och då slipper de ju bli alltför besvikna.

Jag har druckit två öl och bedövats så pass att jag nu skriver utan att gråta. Kanske är det dumt att dricka alkohol i sorg, jag vet inte. Jag har hyfsad koll på mig kring det. Jag är inte ute efter självdestruktivitet för självdestruktivitetens skull. Ibland kan jag drabbas av lusten att bara vältra mig i symbolik, självanklagelser, nedbrytande - men jag vet att det inte är en väg som gör någonting helt. Ikväll fick jag sällskap som visserligen inte fick mig att sluta tänka på Det Fruktansvärda mer än ungefär fem minuter i sträck - men det blev som en buffert omkring mig.

Elin. Kring Elin-

Det är hål i mig nu, sorgen strömmar fritt. Jag var en idiot som påstod (visst gjorde jag det?) att jag hade accepterat förgängligheten. Ordet acceptans är idioti i det sammanhanget.

Min syn på relationer är kanske extrem, jag vet inte. Jag vet bara att det inte finns utrymme i mig för att kunna tänka mig att avvisa någon jag stått nära, även om relationen blir svår. Så länge det hos en människa finns minsta vilja till att laga saker, skulle jag aldrig kunna avvisa den. Och finns det inte det hos den andre finns det hos mig. Alla jag varit nära och förlorat är ärr i mig, och då är ändå ingen av de tidigare så svåra som den här människan skulle vara att förlora. Jo, E.

Ja, jag vet att en ofungerande relation inte är värd att bevara i befintligt skick. Men någonstans värderar jag minnen, om inte annat för att de ofta kan säga något om kvaliteter hos personer inblandade i relationer. Om man uppenbarligen kunnat visa varandra kärlek förstår jag inte hur man inte kan försöka med allt man ha att fortsätta med det. Nej, jag menar inte att man inte får skilja sig från någon som misshandlar en. Ibland måste man uppenbarligen välja det i situationen minst skadliga.

Men det här. Jag vill inte vara asjobbig. Jag vill bara få ömsesidig förlåtelse, förståelse, försoning. Så djävla illa har det inte varit. Vi är vuxna människor, vi lever egna liv. Vi borde kunna -

Jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är nog inte rädd att fel person läser det här. Jag är inte rädd att få min logik nedmald mer. Jag vet inte hur mycket jag värderar min logik just nu. Allt ska bli till grus.

De säger, allihopa: släpp det. Släpp människan. Släpp relationen.

Jag säger: men då ljuger jag ju om vi säger att vi är en enda kropp. Man släpper inte sina kroppsdelar.

Och samtidigt förstår jag det, ju. Kunde jag, kanske jag skulle. Släppa aktivt. Släppa med stolthet. Hålla käften och förenkla livet för alla andra.

Det är så många trådar. Jag har inte ordning på dem. Jag har funderat på om det är egoistiskt att klamra sig fast. Vore jag övertygad om att jag var till bestående skada och att relationen var omöjlig att reparera hoppas jag att jag skulle gå. Jag lyckades med det 2007, efter ett halvårs vansinne. Att både utnyttjas och bestämt avvisas av någon man knappt känner - jag ser ju rent rationellt att det inte är en grund för en hållbar relation. Ändå hade jag vansinneshoppet. Kanske var det egoism, kanske bekräftelsebehov, kanske skador från att ha lämnats tidigare. Jag vet inte, och det fungerade i vilket fall inte.

Jag trodde att det var annorlunda nu. Att det logiskt skulle gå att förklara, från mitt håll, att mitt jobbiga beteende ju varit ett svar på ett annat beteende, från annans håll. Att det skulle framstå som självklart att vi delar ansvaret att bryta den onda cirkeln. Att det skulle framstå som självklart att den typ av relation vi tidigare hade var värd det. Att förmågan till den gemenskapen hos oss var värd att ta vara på.

Kanske hade jag helt åt helvete fel.

Kanske förnedrar jag enbart mig själv, och eventuella andra inblandade genom att gråta på tåg och ropa VARFÖR GÖR DU SÅ HÄR MOT MIG (vadå? vem gör? mot vem? varför denna klagan? varför ens svara?) och svamla om att jag tror att Gud har gett oss våra relationer och att vi därför bör försöka hela dem när de trasas.

Kanske är det fullkomligt vanvett, hyckleri (infoga annat klargörande här) av mig att tro att jag har någon som helst teologisk grund till att psychobitcha ihjäl någons tålamod så till den milda grad (för ja, så kan man också se det som att jag gjort - att jag enkelspårigt bara kört min egen agenda och vägrat se någon annans perspektiv på saken. det är inte säkert att jag har rätt när jag bönfaller “snälla kan du se det ur mitt perspektiv? att kanske också du är ansvarig? att detta är gemensamt?”) att denne visar att jag inte längre är välkommen nära. Kanske borde jag bara fatta att jag bygger på felaktig grund. Att relationer inte ska ses som värda att bevara för sin egen skull. Att människor är utbytbara. Att man måste våga släppa.

Och ja, kanske ligger det en poäng i att våga älska kravlöst etc. Ge de älskade frihet. Men jag har svårt att se att friheten nödvändigtvis skulle innebära friheten att dra när det blir jobbigt. Friheten att konsumera relationer, slänga dem när de inte känns tillfredsställande i sin nuvarande form. Kan inte frihet innebära friheten att stanna kvar? Nu kanske jag vrider till begreppen. Kanske handlar det om att inte vänta sig något. Att vara beredd att ge av sin kärlek utan att vänta sig något bestående. Samtidigt - jag har så svårt att se att kärlek, i alla dess former, inte skulle ge någon form av bestående avtryck. Det handlar inte om att man inte får avsluta en romantisk relation. Det handlar inte om att man alltid måste vara lika nära alla man någonsin varit nära. Men det handlar om att på något sätt behålla en öppenhet där relationen tillåts vara allt den kan vara. Har man lyckats vara nära, och funnit det gott, då tror jag inte att det går spårlöst förbi.

Den här “omöjligt att vara kompis med ett ex”-grejen vissa hävdar gör mig illamående. Det stämmer uppenbarligen inte för alla, så, men det gör mig ledsen att tänkandet ens finns. Att inte vänskap värderas högre.

(Svartsjuka är för övrigt ett koncept jag inte helt begriper, men det brukar jag ju återkomma till. Om någon jag älskar älskar någon gläder det mig. Om kärlek och närhet däremot slutar finnas oss emellan (vilket kan ha, eller inte kan ha, med andra relationer att göra) kommer jag att sörja det, och eventuellt känna avundsjuka på den som får del av tankar, förtroende, beröring, glädje, smärta, liv. Sådant tror jag alltså kan finnas mellan människor oberoende av deras relationer till andra - uppenbarligen har jag ett antal nära vänner som befinner sig i ett antal olika relationskonstellationer som inte gör att vi kommer varandra mindre nära. )

Jag hoppas att jag aldrig kommer att predika kring sex, vare sig formellt eller informellt. Måste i så fall vara betydligt helare än nu, för jag förmår inte se klart. (Viktigt är att komma ihåg, som vi ju också talat om hemma i köket, att bara för att något skadat mig betyder det inte nödvändigtvis att det skadar andra.) Min grundkänsla kring sex är att det är så självklart att intim beröring (och det gäller för övrigt såväl känslomässig/andlig sådan som sexuell och fysisk) människor emellan sätter spår i de inblandade. Jag har inte någon tårtbitsteori kring det (den här: din oskuld är som en tårta, tänk om du bjuder en massa olika personer på den - då har du ju inget kvar att ge din tilltänkta på bröllopsnatten) - men däremot kan jag inte utifrån egen erfarenhet mena att det är att rekommendera att gå så nära människor om man inte har för avsikt att behålla relationen levande, i något avseende. Det betyder inte nödvändigtvis äktenskap, eller ens någon form av regelbundet umgänge, men åtminstone en öppning i båda för vad som kan komma att växa. En insikt i att man gjorts sårbar, gjorts till en del i den andra människans värld, viktig att behandlas med kärlek oavsett om ens senare roll i den andras liv blir central eller perifer. Kärlek kan mycket väl innebära äktenskapliga eller vänskapliga aktiva relationer men, tror jag, också helt enkelt en i grunden vänlig hållning - att vara öppen för samtal, beredd att tala om man ses, beredd att behandla med mjukhet. Ödmjuk inför att man tagit del av någonting större tillsammans.

För jag tror att det händer något när människor öppnar sig för varandra. Det händer hela tiden, i vardagen, och jag tror att vi i den här världen och det här livet kan klara oss väl i vissheten om att kursarna, människorna i studentbostadsgrannskapet eller de som jobbar på Ica kanske bara passerar förbi en kort tid i livet - att det går bra att förhålla sig vardagligt vänligt utan att brista som människa. Hm, jag försöker alltså inte komma fram till att det är mer okej att dissa ytligt bekanta än sådana man varit nära - men kanske är det ändå någon sorts skillnad där. Nåväl, jämförelsen är heller kanske inte nödvändigt. Det jag försöker landa i är helt enkelt att jag tror att människor, och här utgår jag ifrån mig själv och har kanske totalt fel när det gäller alla andra - skadas av att förbindas med andra i närhet och möten för att sedan slitas upp.

Jag är inte längre nära alla jag någonsin varit nära. Men det är, tack och lov, inte speciellt många som jag skulle ha något problem att se, tala med och agera kärleksfullt emot om våra vägar skulle korsas igen, och jag hoppas och tror att detsamma gäller dem. Jag tror också att det kan finnas något gott i att vara nära människor en kort tid i livet, och att det inte blir mindre värt bara för att det inte sedan består. Det som har varit har varit och kommer visserligen aldrig igen men kan heller inte göras ogjort. Goda avtryck, hoppas jag, består.

Men de här som försvunnit. Som slitits av abrupt, smärtsamt, mot min vilja - de har gett mig ärr som är kvar. De är inte vilande lemmar, de är stympade lemmar. (kroppsjämförelsen jag brukar dra igång här blir lite haltande (no pun intended) eftersom jag först liksom ritar ifrån att jag är kroppen och mina relationer lemmarna och sedan byter till en annan bild, som fortfarande använder kroppen som symbol - nå, får se vart det hamnar, de här tankarna är inte systematiserade alls) Det innebär inte att jag dör utan dem, annat kan växa ut (här brukar jag tänka på träd och grenar) och människan förändras, leva vidare, växa till och bli något gott på nya sätt - men de som slitits av kan inte ersättas. Inte med något likvärdigt. Det blir alltid annat. Man kan inte säga “Men jag har ju så många vänner, vad gör det om en försvinner?” - det är som att säga “Men jag har ju så många kroppsdelar, vad gör det om jag förlorar min ena fot?”. Nej, man samlar inte på människor. Ja, det kanske är egoism och obehagligt ägandetänk att inte vilja förlora de som älskats och älskas. Jag vet inte. Men jag lyckas inte backa från att så är vi, fastän många, en enda kropp.

Vad jag vet har jag aldrig varit den som satt spiken i, huggit av, sagt nej och vänt ryggen till. Men jag är inte säker. Det har funnits de som anförtrott sig åt mig, som jag egentligen aldrig upplevt intim närhet med alls, som jag har sett det, men som kanske själva har värderat delar av vårt umgänge helt annorlunda än jag, och upplevt det som svek att jag inte velat upprätthålla umgänge och kommunikation. Det finns en massa argument för varför jag valt avstånd där, alla dåliga. Egentligen kan jag inte se något försvar alls för mitt eget agerande, då det inneburit ensamhet för någon annan.

Jag vet att man inte har obegränsat med tid och ork, man kan inte finnas för alla et c, och jag vet att jag inte skulle kunna upprätta en nära relation med någon jag inte upplever utbyte av - men tänk om jag skulle kunna glädja människan som saknade mig så väldigt för år sedan med ett samtal ibland, med att visa att jag finns, om än inte nära, men att jag inte har avvisat hans mänsklighet. Jag vet inte och jag är fortfarande ledsen att jag inte lyckades utvidga min egen kärlek till att omfatta även honom. Det tynger mig mer än minnena av att ha varit utsatt (och de är ändå ganska skäligen misstänkta, rent psykologiskt sådär, för att ha rätt stor del i varför jag är som jag är kring relationer idag när jag trasslar).

Senast jag drömde om honom var för någon vecka sedan, då jag drömde att en massa nytt folk, bland annat en del jag kände, dök upp i en kyrka jag brukar besöka och störde gudstjänsten genom att bland annat prata om orgasmproblem i mobiltelefon i koret under nattvarden (gillar drömabsurdism). Senare, då kaoset hade övergått i skrivande av protestbrev från diverse håll, dök han upp, i bänken bakom, och såg på mig vänligt. Och försökte röra vid mig, kanske be för mig. Samvetet trivs inte med det alls. Det är en brist i mig, det att jag varit så totalt oförmögen att visa honom den kärlek han förtjänar. Det är tio år sen nu. Det gör det inte mindre illa. Han må ha varit (och är kanske fortfarande, vet ej) en rätt avvikande person - men det gör honom inte mindre värd respekt. Någon sade, när jag nämnde honom vid något tillfälle i högstadiet “men det är ju bara [han]” - och det skrämde mig så ofantligt. Att man kan tänka så. Att vissa inte behöver behandlas väl.

Folk säger gärna “men man kan ju inte finnas för andras skull” och jag vet inte men något i mig vill protestera vilt. Jag har inga häftiga och genomtänkta formuleringar. Jag tror inte mitt språk om att kunna fånga vare sig teologins eller sexualitetens eller relationernas komplexiteter. Jag bara häver ur mig nu för att något i mig är så skakat att det inte beter sig som vanligt längre.

Jag gråter fortfarande inte. Tre timmar har jag varit ifred och haft möjlighet att tänka och jag gråter inte. Lite rädd är jag att smärtan ska ha hunnit ikapp imorgon och göra allt outhärdligt, men just nu är jag oväntat lugn. Kanske finns det någon sorts gräns för hur mycket som kan sörjas på en gång. Skulden, smärtan, saknaden kanske måste ta paus även de. Ibland. (Ibland inte.)

Vet inte helt säkert var gränserna går mellan smärta orsakad av det som sker omkring mig och sår och skador i mig som är att beteckna som sjukdom. Och i vilken mån det som sker är orsakad av saker som är att beteckna som skador i mig. Jag vet att jag inte är helt svag. Jag ser mig inte längre som sjuk. I samtalen, kaossamtalen då jag bara gråtit, har jag säker verkat fullkomligt vansinnig (och det har jag ju också klandrats för - det är ju alltså det som anses vara roten till det jag sådär subjektivt upplever som jättehemskt: att relationen inte funkar) - men vem är det å andra sidan som definierar vansinne i en konfliktsituation? (Hm, det är alltså jag som definierar situationen som konflikt - andra parter kanske skulle definiera den annorlunda) 

Är kyla och avståndstagande friskare än ilska, utrop, gråt? Är skuld en frisk känsla? Har för övrigt  fått en läkartid för att få ett intyg på att jag är psykiskt och fysiskt i skick att fara utomlands. Hoppas, eller så. Jag är tacksam att jag fungerar trots det här. Flera gånger har det flimrat förbi en rädsla för psykos, för en ångest så djupgående att den inte går att bli fri från - men jag förskonas. Tror jag. Jag har helvetiskt ont, men jag tror inte att det stör ut läkarintygsgrejen.

Så, nu är projektet: dämpa ångest, behålla värdighet, inte göra saker värre och bete mig drägligt gentemot andra. De två sista går sämst hittills, med resultatet att de två första har gått sådär. Vansinneshoppet bär mig. Det är nästan så att jag är osäker på om jag verkligen får vara sådär odrägligt optimistisk inför mig själv, men innan allt bröt samman totalt idag lyssnade jag på Lord of the Dance (musik funkar numer - inte när det är som värst, men när det lägger sig och vardagssorgen sätter in, då är det okej, och jag är så otroligt tacksam för det, efter att ha haft så svårt för musik när jag haft ångest)

I danced in the morning
When the world was young
I danced in the moon,
and the stars and the sun
I came down from Heaven
And I danced on Earth
At Bethlehem I had my birth

Dance, dance, wherever you may be
I am the Lord of the Dance, said he
And I’ll lead you all, wherever you may be
And I’ll lead you all in the dance, said He

I danced for the scribe and the Pharisee
But they would not dance;
They would not follow me
So I danced for the fishermen,
James and John
They came with me,
So the dance went on

I danced on the Sabbath
And I cured the lame
They holy people said it was a shame
So they whipped, they stripped,
They hung me high
They left me there on the cross to die

I danced on a Friday,
When the sky turned black
Its hard to dance
With the Devil on your back
They buried my body,
They thought I was gone
But I am the dance
And the dance goes on

They cut me down, but I leapt on high
I am the light that will never, never die
But I’ll live in you if you’ll live in Me
I am the Lord of the Dance, said he

Och Gud består, i oändligt medlidande, och vi har inte tillskrivits ett liv utan kärlek.