sarx

När det gör som ondast glider seendet bort, då svartnar det och jag kan inte säga Du

men jag är inte där konstant. och i luckorna emellan, i andningshålen får jag ständiga påminnelser om att jag är överöst av nåd. det finns många jag är du med, och en jag är Du med och därigenom är jag sedd. och, obegripligt nog, älskad.

kanske är “jag”-perspektivet skevt när sådant här avhandlas. men jag vet inte hur jag annars skulle beskriva.

närvaron i djupet.