sarx

C-uppsatsen överväldigar mig fastän jag bara knappt har känt på ämnet, ämnena. Det är mycket begrepp, mycket språk, och jag är väldigt nyfiken på vart det kan föra mig. Än så länge är jag långt ifrån förankrad nog att kunna ställa frågor som riktigt kan leda någonstans. Jag ska leta, och läsa, och läsa, och så småningom fråga. Mycket studierelaterat nu. Hjärnan, alltså! Den är på väg tillbaka, jag känner det. Det har känts så väldigt länge som att den är lite i dvala. Att tänkandet inte riktigt gått hela vägen. Ska inte berömma mig om att vara där än, men det känns som att förutsättningarna börjar finnas. Fantastiskt stimulerande teologiska samtal igår gav hopp.

Idag var jag på langoskväll i ett fantastiskt kollektiv, och blev erbjuden att flytta in.

Igår hade jag ett fint samtal med en klok kvinna i krage, vettskrämdes av kanonskjutandet vid universitetet, deltog i halvt uppsatsseminarium, promenerade med M, for till Stockholm, deltog i sabbatsgudstjänst med påföljande middag och njöt av mat, sällskap, samtal, närhet.

I förrgår åt jag en mycket oväntad lunch, bemästrade sorgen, åkte tåg, kom till skolan där ingen lärare dök upp, promenerade hem via Ekeby i trevligt sällskap och lugnade sedan huvudet som inte kunde ta in all information med att städa, tvätta, duscha och möblera om. Sedan sällskap, läsande och närhet.

Dagen innan det deltog jag i etikseminarium, bemästrade sorgen, samt åkte till Stockholm för att gå på föreläsning. Hjärnan kokade lite, jag uppskattade föredraget stort och föreslogs mycket oväntat att äta lunch med föreläsaren ifråga. Sedan potatisgratäng halva natten, och att lösas ur det som låst.

“Närhet” och “bemästrade sorgen” är nyckelorden, alltså. Bemästrade kanske är att ta i, förresten. Men jag andas och orkar. Jag är förvånad. Det är fortfarande svårt att äta, det är fortfarande svårt att vidröra det som hänt. Det smärtsammaste i städningen var att hitta sakerna som fortfarande bar den människas lukt som inte längre vill röra vid mig. Så nära och så långt borta. Och i allt det kan jag närma mig människor på nytt. I allt det kan jag vara någon som någon annan vill vara intill, och någon som har tillräcklig tillit till andra för att låta det ske. Så vi är intill, och knyter band. Jag kommer aldrig att fatta nåden.

Imorgon kommer J hem. Och kanin. Jag har fått i uppdrag att köpa en kaninbur. Det vackra och det roliga och det oväntade och det fruktansvärda har verkligen ingen hejd. Låt floden komma, låt den skölja över mig